Det ska erkännas att jag hade en ordentlig dipp i eftermiddags. Jag, som ständigt omger mig med människor kände mig riktigt ensam efter bara ett dygn. Men så läste jag på nätet om svenska kyrkan och bestämde mig för att åka dit. Jag trotsade Storbritanniens traditionsväder och åkte i kavaj och ballerinas i skinn. Så här efteråt kan jag säga att det inte var det smartaste draget, men man lär så länge man lever.

I Ulrika Eleonoras kyrka var det ungdomskväll med frågesport som kvällens tema. Konstigt nog kände jag mig riktigt hemma där, det var en trygg plats (med fönster!!!). Man träffade vänligt sinnade svenskar som verkligen kunde sätta sig in i min situation och komma med tips och ge goda råd. Känns mycket bättre efter denna kvällen. Vill typ gå dit imorgon igen!

Nu ska jag fortsätta surpla mitt té och kanske köra ett avsnitt av Boston Tea Party. Och Hellcats!

Jag började precis slappna av och känner att varenda muskel i hela kroppen är helt död. Orkar faktiskt inte ens ta ett steg till vänster för att hämta godisskålen, och dem som känner mig förstår att då är jag verkligen trött, som den godisråtta jag är. Blir så när man hela dagen släpat på två resväskor, 20 respektive 10 kg, plus tung dataväska. Svettigt och tungt!

Men nu är jag här! Vilken maffig känsla! Så mycket som snurrar i huvudet, får beta av det för er bit för bit. Tar jag allt på en gång kommer ni bara bli förvirrade och det känns ju inte riktigt schysst. :P

Den senaste tiden har jag lagt märke till att jag kopplar av bra när jag utför någonting som i ett mantra, där hjärncellernas kapacitet inte ligger i fokus. Typ måla naglarna, städa, lyssna på musik, shoppa, ligga och titta på stjärnorna... Nu för tiden ska man vara på alerten hela tiden, så det kan vara underbart att då och då bara koppla bort, låta tiden gå, bara göra det man gör.

Nelson Mandela never wavered in his devotion to democracy, equality and learning. Despite terrible provocation, he has never answered racism with racism. His life has been an inspiration, in South Africa and throughout the world, to all who are oppressed and deprived, to all who are opposed to oppression and deprivation.

Det blev sent igår. Var på personalfest med middag och bowling. Det var skitkul, tror nästan att jag vann också! Vi var stenseriösa, har ont i fingrarna efter att ha slungat iväg det där tunga klotet x antal gånger. Efteråt gick vi över till Hard Rock Café och snackade lite över några cola och öl, lattjo! Det är fina tjejer jag jobbar med!

Trivialt: Igår hade jag inte ätit på flera timmar. När vi skulle besälla var jag så hungrig att jag mådde illa. Så när maten äntligen kom slängde jag mig i den och hällde i mig drickan. Detta resulterade i att jag mådde fruktansvärt illa. Så typiskt mig, hjärnan hamnar liksom i offline-mode när jag är superhungrig.

En kollega tipsade därför mig: "Ät lugnt, mättnadskänslorna dyker inte upp förrän en kvart senare" och "drick vatten så försvinner illamåendet". Det var verkligen sant! Så från och med nu är det skärpning, jag måste sluta slänga i mig maten, mår så himla dåligt annars!

Världens ocharmigaste bild, men det är vi på något sätt. Skrattet.

Igår efter jobbet plockade Dana och Petra upp mig. Vi åkte till Kista, käkade på Levinsky's och shoppade tills strax innan stängning. Jag har känt de här tjejerna hela mitt liv, vi har växt upp på samma gård, bråkat, skrattat och lekt tillsammans. Jag älskar verkligen att vi fortfarande kommer så bra överrens, efter alla dessa år. Vi bryr oss verkligen om varandra och vill varandras bästa. Så glad att jag har de här tjejerna i mitt liv.

Och för att sammanfatta gårdagen: Vi skrattade så att inte inte fick någon luft och jag var fortfarande mätt från middagen när jag vaknade imorse.

Thailand i vintras. Där fanns det inte ett enda måste. Jag vill tillbaka till platsen och harmonin.

Jag har en miljon måsten och saker jag måste gå på idag, men jag varken vill, har lust eller orkar. En känsla som ofta får mig att göra saker är känslan när man väl slutfört någonting och kan stryka från den långa listan. Idag känner jag inte ens så. Inte för att jag vill leka trotsig snorunge som skriker "JAG VILL INTE!" till mig själv, men jag fick nästan ångest imorse för jag tänkte på allt jag var tvungen att göra.

Så kom jag att tänka så här; måstemåste jag verkligen göra att det här idag? Klipps kontakter, kommer jag dö, finns världen imorgon? Nej, nej, ja. Okej, några saker är måstemåsten, men jag skiter i resten till imorgon. Får jag vila mig från att leka vuxen idag kommer jag vilja vara med och leka igen imorgon.

(Laptopen är placerad på en kudde, väggarna är inte på sne...)

Så där! Då har man käkat upp hela påsens innehåll! Farmor gav mig den igår kväll. Svårt att säga nej när hon påstår att hon köpte den speciellt till mig. Gott var det i alla fall och fin är hon. Vet precis hur man gör lilla Julia på bra humör, hehe...

Nu klappar jag ihop laptopen, tar en dusch och taggar ner för sänggående så småningom. Ska upp tidigt imorgon, så lite sömn skulle vara på sin plats. Take care now!

Aaah, med risk för att låta väldigt obuddistisk trots att jag inte är buddist: JAG VILL HA ETT POWERBALANCE ARMBAND! Ibland får jag för mig grejer och då har jag svårt att släppa det. Detta är en sån grej.

Det må låta flummigt, men det är ett armband som reagerar på kroppens energifält och kan förbättra balans, styrka och flexibilitet. Vem kan motstå en sån sak?!

Bild från när Elin och jag åkte 4 hjuling på Magaluf i maj.

Idag har jag hängt med tjejen ovan. Vi gick på Kilroy Live, fick en massa nyttig info om att plugga utomlands och passa på att använda engelskan. Supercoolt att varje universitet hade representanter på plats, det ger en ett mycket seriösare intryck. Jag menar, representanter från Hawaii, Australien och USA som kommer på mässor i bland annat Sverige? Asballt säger jag.

Jag har lyckats gå två powerwalks idag. Med Jenny på lunchen och Petra nu på kvällen. Jag har verkligen fått upp suget på att komma ut och gå en sväng, både med och utan sällskap. Inte bara att komma ut och träna, utan rensa tankarna också. Jag tänker mycket bättre när jag rör på mig, kommer underfund med bättre lösningar till problem. Det känns nästan löjligt att säga nu, men bara efter några dagar med kontinuelig motion mår jag bättre. Det känns faktiskt så, och bara det är ju ett framsteg i sig. Träning är nästan som en drog, det gäller att varken få för mycket eller för lite av det. Ingetdera är hälsosamt.

Det var dagens träningsfilosofi det! Ta hand om er!

Kärlek,

Julia

Utställningen med terrakottaarmén på Östasiatiska var asball! Recensioner i tidningarna har klagat över att det "bara" fanns 8 krigare med i utställningen, och ja, det var det. Men shit pommes frites, det fanns ju hur mycket mer som helst! Svårt att förklara för den som inte varit där, men det var inte bara 8 gubbar i ett rum och sen var det klart. Det fanns mycket mer.

Har ni möjlighet att ta er till muséet tycker jag definitivt att ni ska. Är ni under 20 är det dessutom gratis, och det är inte helt fel det.

Vaknade med huvudvärk och att jag kände av halsen lite. Men jag hade bestämt mig för att komma ut på en runda idag, och då blev det så också. Proppade i mig resorb, ipren, omega 3 och vitaminer, hoppade i träningskläderna och gav mig ut på en powerwalk. Riktigt jäkla skönt! Har till och med träningsvärk från gårdagen! Körde lite benstyrka när jag kom hem och strechade på det, feels so good!

Håller på att slänga i mig lite lunch här, ska iväg och träffa farmor snart. Terrakottaarmén på Östasiatiska står på schemat. Ser verkligen fram emot det, känns riktigt ballt att få se kinesisk historia med så många år på nacken.

Jag måste alltid testa mig själv och se hur långt jag kan gå, tänja på gränserna med mig själv.

Jag har alltid ogillat starkt att ge mig ut på en löprunda, har aldrig riktigt sett tjusningen med det hela. Känna svetten rinna, få blodsmak i munnen, andas som en hund med strypkoppel på, känns benen ge vika. Men den senaste tiden har jag fått inspiration från både det ena och andra hållet, att det faktiskt är härligt att springa. Långsamt men säkert har jag väl inbillat mig att det kanske kan vara så, jag har till och med blivit sugen på att ge mig ut i spåret.

Så idag tog jag tjuren vid hornen, hoppade i träningskläderna och snörade på mig skorna och gav mig iväg på en löprunda. Jag var ganska snäll, plågade mig inte in i det sista. Vill ändra på det här negativa inställningen jag alltid haft. Jag dog ju inte och upplevde alla de sakerna jag brukar uppleva. Det kändes ganska bra faktiskt.

Direkt när jag kom hem tog jag fram massa papper och började beta av, en efter en. Har ringt 10, 15 viktiga samtal idag och känner att saker och ting långsamt börjar ordna upp sig.

Ibland blir jag bara så fascinerad av själva livet. Det blir banne mig aldrig som man tänkt sig, man blir ständigt överraskad, det är upp och ner, skratt och gråt, ibland är det svårt, ibland är det lätt... Varför finns vi här på jorden? Finns det något syfte eller ska vi bara födas, leva och sedan dö? Hur ska man leva och vad ska man göra för att få ut det mesta? Några idéer?

Uh. Har vaknat upp med en massiv huvudvärk. Har sovit för lite och dryckit alldeles för lite vatten. Skärpning Julia!

Skulle gärna sovit länge, men dagen börjar nu. Idag ska nämligen Mathilda och jag göra något som vi brukar se upp till andra som gör; nämligen lämna blod! Tja, eller först måste man lämna blodprov för att de ska kolla att man inte har några smittsamma sjukdomar som går via blodet. Sedan om drygt en månad blir det blood-sucker-besök. Så i långa processen är vi på god väg att lämna blod! En grej man bara måste göra innan man dör (om man kan och har möjligheten vill säga)! 

Sedan ska jag möta upp min vän Sofia. Det är hennes sista vecka i Sverige, på lördag drar hon till England för att gå en riktigt lång utbildning. Så det blir väl till att vinka av flickan och önska henne lycka till.