Jag måste alltid testa mig själv och se hur långt jag kan gå, tänja på gränserna med mig själv.

Jag har alltid ogillat starkt att ge mig ut på en löprunda, har aldrig riktigt sett tjusningen med det hela. Känna svetten rinna, få blodsmak i munnen, andas som en hund med strypkoppel på, känns benen ge vika. Men den senaste tiden har jag fått inspiration från både det ena och andra hållet, att det faktiskt är härligt att springa. Långsamt men säkert har jag väl inbillat mig att det kanske kan vara så, jag har till och med blivit sugen på att ge mig ut i spåret.

Så idag tog jag tjuren vid hornen, hoppade i träningskläderna och snörade på mig skorna och gav mig iväg på en löprunda. Jag var ganska snäll, plågade mig inte in i det sista. Vill ändra på det här negativa inställningen jag alltid haft. Jag dog ju inte och upplevde alla de sakerna jag brukar uppleva. Det kändes ganska bra faktiskt.

Direkt när jag kom hem tog jag fram massa papper och började beta av, en efter en. Har ringt 10, 15 viktiga samtal idag och känner att saker och ting långsamt börjar ordna upp sig.

Ibland blir jag bara så fascinerad av själva livet. Det blir banne mig aldrig som man tänkt sig, man blir ständigt överraskad, det är upp och ner, skratt och gråt, ibland är det svårt, ibland är det lätt... Varför finns vi här på jorden? Finns det något syfte eller ska vi bara födas, leva och sedan dö? Hur ska man leva och vad ska man göra för att få ut det mesta? Några idéer?