Westfield igen. Vad kan jag säga, det är ett bra shopping center. Lunchade på Nando's med Ida, Kate och Carmen. Precis innan vi skulle kila svimmade Kate, men vi fick ingen panik, kirrade biffen och hon mår bra nu. Kan dock inte förneka att det var väldigt obehagligt.

Puss på er!

Första mötet. Who would've thought...

Ida: Men jag tycker vi ska ses innan jag börjar.
Julia: Men helvete, ser jag ut som en morgonmänniska kanske?
Ida: Öööh. JA, det ser du verkligen ut som. Dum fråga.
Julia: Du behöver nog bättra på styrkan på dina glajjor.
Ida: Tsss.
Julia: Eller när börjar du?
Ida: Ett.
Julia: Ring och terra/väck mig eller något imorgon.
Ida: Det tänker jag verkligen göra. Morgon-Julia.
Julia: Skit ner dig va. Plutt.
Ida: Prutt.
Julia: Eller, häffaklump ska jag börja kalla dig. Kult ord!
Ida: Hälleflundra är också ett kult ord. Men jag tänker inte kalla dig för det ändå. Vad heter du i mellannamn?
Julia: Anna. Är jag Pyttipanna nu då eller? Vad är ditt?
Ida: Mm, orginellt. Maria. Det gillar spanjorerna.
Julia: Det går i släkten. Santa Maria.
Ida: Hehe, jag vet. Jag är så helig att jag dör.
Julia: Det finns säkert ett Anna-helgon också...
Ida: ... och återuppstår...
Julia: Ofräscht.
Ida: Hehe, återanvändning liksom. Men god natt min skatt. Bäst du försöker sova innan du blir väckt igen.

För en vecka sedan har sov jag över med Ida i en lägenhet som Ida passade  i närheten av Shepherd's Bush. Riktigt svensk och modern, kände mig som hemma där. Vi lagade grym middag, tvn var igång hela kvällen och laptopen likaså. Ja se undomar...

Både Ida och jag bor normalt sett sominneboende i varsitt hus, så oftast när man ses så är det alltid när man käkar middag ute, fikar, shoppar eller klubbar. Aldrig hemma hos varandra, det funkar liksom inte med våra kontrakt. Så förstår ni hur underbart det var med en all on hemmakväll? Top noché alltså.

Morgonen därpå gick vi ner till vardagsrummet med våra duntäcken och hade långfrukost framför tvn. Mamma, jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men man lär sig verkligen uppskatta småsaker i livet när man flyttar hemifrån.

Hur ocoolt ar det pa en skala att 2 par oronproppar av 3 gar sonder pa mitten? Det var ett javla sja att fa ut 2 av dem som fastnat langt inne i orat. Panik, eller vad da? Ska dock tillaggas att jag fixk hjalp av min lugna filbunke till mamma kirrade biffen med pincett. Samma morgon fattade jag inte heller hur man satte igang vattnet pa duschen pa hotellet, vem hjalper dp om inte lilla mamma? (Efter mycket om och men vill saga, "forsok sjalv!"). Detta tyckte hon var en hysteriskt rolig anekdot att beratta vid frukostbordet. Jatteskoj. Verkligen.

Hans-Bertil och Lovelia.

Hur i helskotta ska jag kunna summera eller ens beskriva den senaste veckan för att alla känslor ska förmedlas exakt som dem upplevdes?

Känslomässigt har detta varit den bästa julen i mitt liv. Först trodde jag att jag skulle vara ensam i London under julen, vilket fick mina kollegor på jobbet att ifrågasätta mina solstrålefasoner jag annars brukar ha på arbetsplatsen. När jag sedan fick reda på att familjen bokade biljetter hit blev jag otroligt glad och gick beyond solstråle. Jag längtade och längtade och längtade i cirka en och en halv månad. På en måndag skulle de komma och jag hade nedräkning. Helgen innan beslutar sig vädergudarna för att spela oss stackars arma människor ett spratt och sätta Heathrow ut gungning, vilket resulterade i att min familj inte kom på måndagen. Enorm besvikelse. Tänk er tålmodigt vänta och längta efter människor som ni håller kära under en lång period och när dagen väl kommer - kommer dem inte? 

Besvikelsen var enorm. Huge alltså. Fick reda på att de bokat första flyg de fick tag i, vilket var på en torsdag. Fortfarande besviken och ledsen, men innehavare av en liten gnutta hopp. Kanske...? Men jag vågade inte hoppas, tanken på samma besvikelse all over again maxad gånger två ville jag inte utsätta mig för. När torsdags morgonen grydde fick jag ett sms om att deras flyg skulle gå som planerat. Ville inte våga tro att de skulle komma, vad som helst kan ju hända innan de landat säkert på rätt flygplats. En timme senare fick jag ett sms om att flyget var försenat. 45 minuter senare landade "vi lyfter nu" i inkorgen. Kaaanske? 

Och för i helvete - dem kom! Jag var som ett spralligt litet barn som fått träffa alla Disney-figurerna i deras kungadöme (Paris eller Orlando, spela roll). Som ur en film kom mamma ut genom hotellentrén precis när jag kom. Jag började springa. Längsta och bästa kramen. Jag kunde inte hålla mig för gråt. Sen kom pappa. Tårkanalen var inte torr kan jag lova. Jag grät väl och såg så där alldeles lycklig ut när vi gick in i lobbyn, så det resulterade i att jag fick stanna gratis på hotellet alla nätter. God jul alltså.

Vilken lyx vill jag lova. Inte behöva tänka på att spara pengar, bli bjussad på ätbarheter och äta konstant, kramas med mamma och pappa, ha brottningsmatcher med brorsorna, sova på hotell, inte behöva bädda sängen, hotellfrukost, inte behöva ställa någon himla klocka, mysa med familjen, äta ute, visa dem mitt London...

---

Folk frågar mig om jag fått några fina julklappar. Inte för att låta som en torrboll, men jag fick verkligen vad jag önskade mig. Jag fick fira jul med min familj. Sen fick jag Lovelia också. De gjorde henne på Build a Bear butiken i Westfield. Blir lycklig bara jag ser nalllebjörnen. De satt en bra stund på hotellet och förklarade alla meningar, ideér och tankar med hur, bakgrund och varför de gjorde henne. När jag tänker efter tror jag de fick med sig födelsecertifikatet... 

Sen har vi Hans-Bertil också. Vi var inne på Jack&Jones, John och Jens handlade så in i norden mycket, vilket slutade med att de fick en massa gratis produkter, typ hörlurar och den där Hans-Bertil. Jens blev på strålande humör (snarare ännu mer strålande med tanke på att han precis fick en ny garderob), eftersom när vi åkte rulltrappan upp til butiken var hela deras vägg täckt med dessa coola voffsingar. Han ville ha en med bara ett öga - och så fick han det. Toppen! Glad lillebror, glad storasyster. Dock var resväskan på tok för fullproppad för att Hans-Bertil skulle få rum, så jag passar honom så länge. Tills vidare.

FAMILJEN AR HAR!!! Underbart, finns det nagon lyckligare tjej an mig? Spenderade dagen med att leka personal stylist till brorsorna. Vilka snyggingar alltsa, de passar ju i allt! Middag pa Vapiano, nu chillar vi pa hotellrummet. Dags for bringen snart. Hotellfrukost imorgon, yey!

"Te, det ar losningen pa allt det. Pa varldsfreden, hungern, politiken, ekonomin, hostan..." Haha, anda sedan min mamma smsade och sa att deras flyg kommer lyfta (vet ni hur glad jag ar eller?!) har Ida och jag legat vakna och bubblat. Eller, hon hostar mest och svamlade ur sig ovanstaende citat. Tavlan pa bilden har vi I the Gurl Mafia hort manga historier om. Ett mirakel att den hanger och ar he'll (typ) pa vaggen. God morgon forresten!

Motte upp Ida efter att hon slutat jobbet. Handlade mat, sen akte vi hem till en lagenhet hon ser efter just nu. 3 ratters middag, rose, film/tv och lite laptop-tjafs. Underbaraste kvallen pa jag vet inte hur lange. Att kunna ga omkring i pj's i en fin lagenhet som man vill, chilla framfor tvn, ata en massa och toppensallskap - oslagbart alltsa.

Men det här var ju så himelens fint skrivet, så jag är bara tvungen att kopiera det. Rakt av. The Gurl Mafia in our hearts.

Jag fick allt jag någonsin bett om i London. Jag har träffat de underbaraste människorna på jorden. Skaffat mig ett liv här som jag aldrig vill lämna egentligen. Tjejerna, åh, tjejerna...mitt hjärta gick i tusen bitar när vi sa hejdå idag. Var har alla dessa människor varit i mitt liv? Jag längtar redan till februari när vi kan ses igen. Fnissa, skrika, sjunga,gråta,skratta och dela roliga och hårda tider. Det fina med oss är att det aldrig finns några censurer, ingen bryr sig om vad som hände när man var 13 och dum, hur man var innan, eller ens hur man är nu...man bara är. Var och en har en plats i mitt hjärta. Vi är oslagbara och jag är så tacksam för all tid jag fått spendera med de. London är underbart, det tar aldrig slut. Här kan man kombinera ett trashigt uteställe på fredagen med Londons festelit på lördagen. Man kan vandra runt på Slefridges och dräggla över alla märken och häpnas över bra priser på secondhandfynd. Det kryllar av vackra män och jag var lycklig nog att träffa en av de mest intressanta människor jag någonsin mött. Jag fick vara kär och leva på det ett bra tag, dejtat som en galning och röjt som en galning. Ja, jag är så jävla nöjd. Jag ångrar inte en sekund av min vistelse här, det var det bästa jag gjort. Nu kommer jag hem med inte bara en massa erfarenheter utan även vänner för livet. London, don't worry, ill be back. Inga hejdån, vi ses snart.

 

J

Det gör faktiskt ganska ont i mig att det skånska lilla yrvädret lämnar London på lördag natt. För evigt liksom. Vem ska nu svara i telefonen med "Hallå din sena jävel!", ta tusen egobilder, garva åt sina egna skämt, äga på kareoken, skutta runt, armarna i luften, komma med kloka meningar, kännas så trasig men ändå så hel?

Korten på bordet dårå. Inatt trillade Kate och jag innanför dörren ungefär vid samma klockslag. I ett av smsen hon skickade skulle hon avrunda med "love". Detta diggade inte hennes BlackBerry, så den ändrade det av någon anledning till Lukas. Så nu knallar vi runt och säger "LUKAS" istället för love. Typ: Lukas you!

Så, nu behöver inte mina facebookvänner undra hur min pojkvän Lukas ser ut. För han finns inte.

Fina lilla goa söta Carmen var duktig och pallrade sig till The Walkabout igår, även om hon var lite halvsjuk. Stackarn, är riktigt dåligt idag, så det blev ingen re-opening party på Maya för henne. Get well fast Camz!

Jag kommer rusandes till den australienska puben Walkabout i Finchley Road, där det kvällen till ära är kareokekväll (det är det i och för sig varje torsdag). Dörrvakten frågar av rutin om legitimation. Medan han konfunderat letar efter bevistets födelsedatum öppnas dörren och en välbekant sångröst dundrar genom högtalarna och ut i vinterkylan.

Julia: I think that's my friend singing...
Dörrvakten: Yeah, it is.
Julia: I thought I recognized her voice... Do you know where they're sitting?
Dörrvakten: It's the swedish girls, isn't it? Yeah well, the usual, to the right by the stage.

---

Jag älskar verkligen att tjejerna i the Gurl Mafia har så starka personligheter. Ingen av oss är någon tyst mus som sitter och trycker i ett hörn. Vi skrattar högt, pratar om underliga saker, bryr oss inte om folk tittar kontigt, driver med varandra, delar med oss av svårigheter, stöttar varnadra och glädjer oss i varandras medgång. Jag har aldrig någonsin mött ett såndant gäng innehållande så fria själar. De är fina människor vill jag lova och det gör ont att några kommer åka hem för att börja plugga. Det har varit en amazing tid, jag är stört tacksam för det som varit. Men det är fortfarande tid kvar, så vi ska njuta till tusen!

Gårdagskvällen bestod av samlad Gurl Mafia trupp på restaurant Monkey and Me på Baker Street. Gräsligt bra ställe, god mat (tyckte alla utom Angelica som svettades som en gris och fick smaklökarna sönderbrända) och självklart trevligt sällskap.

Nykomlingen Sabina (Kajsas ersättare som au pair), jag och Kajsa drog sedan vidare till svenska puben mittemot svenska kyrkan och snackade diverse problem över glögg. Kanononsdag med andra ord!

Söndag. Efter mycket förseningar på Baker Street hamnade jag på Edgware Road, mötte upp Elin och Carmen på den svenska puben, gick till den svenska butiken och käkade linner (lunchdinner) på restaurang.

Vidare till O2 gallerian. Caroline och Isabelle hade precis avslutat sin middag på Nando's, så vi gick på bio. Såg Due Date. Eftersom det var samma regissör som The Hangover tänkte vi att den skulle vara riktigt bra, men... mja. Den var så absurd att man ganska ofta garvade åt den heludda situationen. Helhetsintrycket kanske inte imponerade så jättemycket, men den var stundtals väldigt (tragi)komisk.

Pistopp på toan och tandborstning, sen åker jag till Oxford Street och chillar med Ida och Carmen. Bilder från i fredags förresten.

Det är helt fantastiskt vad mycket jag saknar min familj! Helst skulle jag vilja vara på semester med dem som bilden ovan (Thailand i vintras) men "den trista och gråa" vardagen hemma funkar bra den med. Förresten är det aldrig tråkigt hemma, det händer alltid saker, stört många bollar som måste hållas i luften. Vill att ni bokar en resa hit NUNUNU!!! Älskar er.

Vet inte om jag skrev det mitt i all stressen innan vi skulle ut i fredags kväll, fredagen spenderade jag tillsammans med Tilde, Isabelle, Caroline och Ida. Började med frukost på Paul på Baker Street. Ett franskt café med riktigt goda grejer, dock ganska dyrt.

Vi tog oss vidare till Primark på Oxford Street där jag bland annat köpte den lila toppen jag hade på mig under kvällen. Vi lunchade på Pizza Hut. Jäklar vad gott det var med stark salamipizza!