Det gör faktiskt ganska ont i mig att det skånska lilla yrvädret lämnar London på lördag natt. För evigt liksom. Vem ska nu svara i telefonen med "Hallå din sena jävel!", ta tusen egobilder, garva åt sina egna skämt, äga på kareoken, skutta runt, armarna i luften, komma med kloka meningar, kännas så trasig men ändå så hel?