Hans-Bertil och Lovelia.

Hur i helskotta ska jag kunna summera eller ens beskriva den senaste veckan för att alla känslor ska förmedlas exakt som dem upplevdes?

Känslomässigt har detta varit den bästa julen i mitt liv. Först trodde jag att jag skulle vara ensam i London under julen, vilket fick mina kollegor på jobbet att ifrågasätta mina solstrålefasoner jag annars brukar ha på arbetsplatsen. När jag sedan fick reda på att familjen bokade biljetter hit blev jag otroligt glad och gick beyond solstråle. Jag längtade och längtade och längtade i cirka en och en halv månad. På en måndag skulle de komma och jag hade nedräkning. Helgen innan beslutar sig vädergudarna för att spela oss stackars arma människor ett spratt och sätta Heathrow ut gungning, vilket resulterade i att min familj inte kom på måndagen. Enorm besvikelse. Tänk er tålmodigt vänta och längta efter människor som ni håller kära under en lång period och när dagen väl kommer - kommer dem inte? 

Besvikelsen var enorm. Huge alltså. Fick reda på att de bokat första flyg de fick tag i, vilket var på en torsdag. Fortfarande besviken och ledsen, men innehavare av en liten gnutta hopp. Kanske...? Men jag vågade inte hoppas, tanken på samma besvikelse all over again maxad gånger två ville jag inte utsätta mig för. När torsdags morgonen grydde fick jag ett sms om att deras flyg skulle gå som planerat. Ville inte våga tro att de skulle komma, vad som helst kan ju hända innan de landat säkert på rätt flygplats. En timme senare fick jag ett sms om att flyget var försenat. 45 minuter senare landade "vi lyfter nu" i inkorgen. Kaaanske? 

Och för i helvete - dem kom! Jag var som ett spralligt litet barn som fått träffa alla Disney-figurerna i deras kungadöme (Paris eller Orlando, spela roll). Som ur en film kom mamma ut genom hotellentrén precis när jag kom. Jag började springa. Längsta och bästa kramen. Jag kunde inte hålla mig för gråt. Sen kom pappa. Tårkanalen var inte torr kan jag lova. Jag grät väl och såg så där alldeles lycklig ut när vi gick in i lobbyn, så det resulterade i att jag fick stanna gratis på hotellet alla nätter. God jul alltså.

Vilken lyx vill jag lova. Inte behöva tänka på att spara pengar, bli bjussad på ätbarheter och äta konstant, kramas med mamma och pappa, ha brottningsmatcher med brorsorna, sova på hotell, inte behöva bädda sängen, hotellfrukost, inte behöva ställa någon himla klocka, mysa med familjen, äta ute, visa dem mitt London...

---

Folk frågar mig om jag fått några fina julklappar. Inte för att låta som en torrboll, men jag fick verkligen vad jag önskade mig. Jag fick fira jul med min familj. Sen fick jag Lovelia också. De gjorde henne på Build a Bear butiken i Westfield. Blir lycklig bara jag ser nalllebjörnen. De satt en bra stund på hotellet och förklarade alla meningar, ideér och tankar med hur, bakgrund och varför de gjorde henne. När jag tänker efter tror jag de fick med sig födelsecertifikatet... 

Sen har vi Hans-Bertil också. Vi var inne på Jack&Jones, John och Jens handlade så in i norden mycket, vilket slutade med att de fick en massa gratis produkter, typ hörlurar och den där Hans-Bertil. Jens blev på strålande humör (snarare ännu mer strålande med tanke på att han precis fick en ny garderob), eftersom när vi åkte rulltrappan upp til butiken var hela deras vägg täckt med dessa coola voffsingar. Han ville ha en med bara ett öga - och så fick han det. Toppen! Glad lillebror, glad storasyster. Dock var resväskan på tok för fullproppad för att Hans-Bertil skulle få rum, så jag passar honom så länge. Tills vidare.