Efter tre månader kan jag pusta ut. Från temporärt kontrakt till permanent - upgrade! Idag är det på dagen två veckor till jag catchar flyget hem till Stockholm. Detta, plus att jag lunchade ute med min gulliga kollega Samla idag, jag slutade för en gångs skull tidigt OCH jag blev bjuden på middag! Älskar när det går bra! Ursäkta att jag är så rak, men detta känns banne mig välförtjänat!

Lördag morgon och jag vaknar av alarmet, som vanligt. Har inte varit ledig en enda helg sen jag började jobba här i London. Jag har ju i alla fall jobb, så får man tänka.

Ganska mycket förändringar här på senaste tiden som påverkat mig en del. Jag försöker alltid vara så jobbigt stark utåt sett, mig är det inget fel på minsann, men ibland kan det bli för mycket. Man famlar runt i mörkret och vet varken ut eller in, känner sig nere och ensam. Jag gillar dem gångerna då jag drar mig kragen, slappar till mig i ansiktet (bildligt talat) och peppar mig själv att göra det som var planerat från början. Som igår. Ut med kollegorna. Det var verkligen det bästa jag kunde göra.

Nu blir jag så där filosofisk och undrar över varenda aspekt över livet. Ganska maffig och oförstålig sak, visst?

Hur vacker är människan på en skala från ett till tio?

Jag längtar efter sol och värme. Jag längtar efter nya äventyr, nya människor, nya upplevelser, platser, annorlunda mat, ett annat språk. Jag längtar efter flip flops och bikini, Ray Bans och sand som fastnar mellan tårna och på kroppen. En god bok, gå i djungeln, glo på en stjärnklar natt, vara dödligt kär, hålla handen, gråta av skratt med mina bästa vänner. Åka moppe och skrapa knäna, bli iknuffad i kristallklart turkost vatten, gå gratis drinkar, dansa på barbordet, få självlockigt hår av den fuktiga luften, känna att jag strålar för att jag mår så bra. Skapa nya rutiner och nya vanor. Aldrig veta vad som kommer hända, bara go with the flow.

Att skriva detta kan nog få mig att verka sjukt otacksam. Jag flyttade ju "precis" till London, har skapat mig ett liv här med jobb och boende och jag har fantastiskt fina vänner. Jag har det bra här. Men ni förstår, det hade jag hemma i Stockholm också, och se så fint jag fick det här. Allt går, man måste bara ha lite faith. Våga tro på det man inte vet någonting om. Man måste göra det man själv tycker är rätt.

Det finns tre låter som får mig att tänka på året då jag konfirmerade mig. De låter ganska cheeky och superkristna, men för mig tar dem mig direkt tillbaka till den lilla tjej jag var då, allt jag gjorde, vad jag lärde mig, hur jag kände, hur upplevde saker. När man tänker tillbaka, är det inte sjukt hur många minnen man har egentligen? Hur mycket har en människa inte varit med om under en livstid?

Youtuba:
Du är en bön
Du vet väl om att du är värdefull
Du omsluter mig

Vilka minnen skapar du?

"Well, I always try to look nice and try to be feminine even in the war zones and refugee camps of Central America. Even in the worst tragedies and crisis, there's no reason to add to everyone's misery by looking miserable yourself. That's my philosophy. This is why I always wore makeup and jewellery into the jungle - nothing too extravagant, but maybe just a gold bracelet and some earrings, a little lipstick, a good perfume. Just enough to show that I still had my self-respect."

It's like electric in our bodies. Everytime we're out clubbing and hear these ones, we get up from our seats and dance like maniacs. THE MAFIA <3

Idag när jag kom till jobbet sa jag till min supervisor som stod brevid mig "I love living in London. The city gives me reality checks every single day. I just got one like two seconds ago". Det må låta lusigt, men där satt jag, på huk framför mitt skåp där jag slängde in alla värdesaker. Jag tittade ner på golvet under tiden, tankarna flög bort ett par miljoner mil. När jag tittade upp igen kom jag tillbaka till verkligheten och den där välbekanta känslan som sa "Jävlar, jag bor i London!" dök upp igen.

Jag skulle gärna vara på resande fot för resten av mitt liv för att bevara den känslan för evigt. I fall in love with the city, I fall in love with people, I fall in love with places, I fall in love with food, clothes, money, laughter, everything that's new, imtimicy... platser som denna får mig att må bra.

Scenery
Voice
Woman

Bästa stunden idag: efter varm dusch, sminket är borta, pyamasen på och tänderna borstade ska jag krypa ner i sängen och sova riktigt gott.

Att flytta till London var en ganska stor grej för mig att göra. Det är något jag alltid velat göra, och jag är sån, så när jag väl bestämt mig så går jag fram som ett ånglok. Det finns liksom inget stopp på mig, jag får tunnelseende. Jag har alltid gjort och kommer alltid göra som jag vill.

London. Det kunde man inte tro om mig för några år sen. Ni skulle bara veta vilken sjuk hemlängtan jag hade första delen av mitt liv. Kunde inte sova över hos kompisar, knappt farmor och farfar. Återigen, när jag väl bestämt mig så går det inte att stoppa mig. Ville jag hem så ville jag, anledningen var oväsentlig.

Nu är jag så mitt uppe i det, livet snurrar så man blir alldeles yr. Jag tror inte jag fattat vad jag gjort/gör. Efter 3 veckor liksom. Därför är det bra att ha kontakt med alla nära hemma i Sverige. Ni ser till att jag håller fötterna på jorden och inte glömmer vart jag kommer ifrån.

Inte för att jag kanske känner mig så hel i ett främmande land utan familj, vänner, nära och kära i närheten, men ni helar mig liksom när jag får prata med er om kvällarna. Det betyder onormalt mycket för mig. Älskar er, vet ni det?

Känner inte riktigt att jag kan ta till mig det idag, men jag älskar talesättet!

Ledsen, dog lite igår. Har kämpat på så jäkla hårt varenda sekund sedan jag kom till London, hade helt enkelt varken lust eller energi till någonting när jag kom hem igår. Kände mig helt enkelt nere. Man är ju inte mer än mänsklig.

Det är så jag funkar när jag har en liten dipp, jag behöver möta alla känslor och låta mig själv vara nere och för mig själv. Rätt var det är så är man tiptop igen. Det kvarstår fortfarande en massa hinder, men jag är lite gladare idag och har fina vänner här. Det är jag tacksam för.

Om det ändå bara vore så enkelt...

"Change is constant. How we experience change that’s up to us. It can feel like death or it can feel like a second chance at life. If we open our fingers, loosen our grips, go with it, it can feel like pure adrenaline. Like at any moment we can have another chance at life. Like at any moment, we can be born all over again."

- Meredith Grey, Grey’s Anatomy

God morgooon!

Gick upp lite tidigare än vad jag egentligen kände för imorse. Har spanat boende på nätet och fixat med mina cv:n. Tog precis en dusch och äter nu frukost.

Min hemlängtan finns fortfarnde kvar, men den börjar pö om pö bytas ut mot nervositet. Framtiden säger mig ingetning i nuläget, jag vet ingenting. Men det är lite det som är själva grejen med det här äventyret! Och om det inte skulle ha löst sig med jobb och boende efter den här veckan, då åker jag till flygplatsen, tar första flyget hem och försöker igen. Och igen och igen.

Det är helt stört vad mycket jag har lärt mig på den korta tid jag varit här! Jag har fått så mycket ovärdeliga tips och råd från snällingar, som jag aldrig skulle kunna samla på mig hemma. Mamma skrev "Men glöm inte att det tar tid att nå sina mål. Kom ihåg att vägen är också en resa som är mödan värt, målet i sig är inte nödvändigtvis lyckan i livet." - TRUE THAT!

Och tack! För alla fina kommentarer, de peppar mig verkligen till att fortsätta! Fortsätt ni så fortsätter jag! <3

Efter mycket om och men mötte jag upp Mercedes som kom och hämtade mig på Heathrow flygplatsen. Mitt flyg kom in tidigt, hon kom för sent, jag gick till ankommande, hon väntade vid avgående... Lite bökigt var det, men det blir lite mer av en upplevelse när det inte blir som man tänkt. 

 På väg till min studio gav hon mig massa råd och tips, hur man gör med oyster cards (britternas motsvarighet på våra acess-kort), vilka gator som är säkra och inte, bra shopping, jobb, bussar och så vidare.

Av en slump råkade jag stöta på henne när jag skulle gå iväg och handla. Då fick jag möjligheten att träffa kvinnan som inrett min studio. Skitballt, med tanke på att jag älskar inredningen! Fick skjuts till The Coop (The Co-operative = mataffär) och gick sedan hem med 3 välfyllda kassar.

Det känns ganska sjukt. Det här stället är inte riktigt hemma, med tanke på att jag bara ska bo här i en vecka (och att det inte har några fönster!), men det är varken för stort eller för litet. Dessutom gillar jag verkligen inredningen, så jag trivs ju. Det är bara inte hemma. Har nog inte riktigt förstått att allt inte komer fungera som hemma än... MEN, jag förverkligar min dröm. Som det står på mitt blogghuvud; "live your thoughts"...