Att flytta till London var en ganska stor grej för mig att göra. Det är något jag alltid velat göra, och jag är sån, så när jag väl bestämt mig så går jag fram som ett ånglok. Det finns liksom inget stopp på mig, jag får tunnelseende. Jag har alltid gjort och kommer alltid göra som jag vill.

London. Det kunde man inte tro om mig för några år sen. Ni skulle bara veta vilken sjuk hemlängtan jag hade första delen av mitt liv. Kunde inte sova över hos kompisar, knappt farmor och farfar. Återigen, när jag väl bestämt mig så går det inte att stoppa mig. Ville jag hem så ville jag, anledningen var oväsentlig.

Nu är jag så mitt uppe i det, livet snurrar så man blir alldeles yr. Jag tror inte jag fattat vad jag gjort/gör. Efter 3 veckor liksom. Därför är det bra att ha kontakt med alla nära hemma i Sverige. Ni ser till att jag håller fötterna på jorden och inte glömmer vart jag kommer ifrån.

Inte för att jag kanske känner mig så hel i ett främmande land utan familj, vänner, nära och kära i närheten, men ni helar mig liksom när jag får prata med er om kvällarna. Det betyder onormalt mycket för mig. Älskar er, vet ni det?