Tiden har bara flugit iväg, och jag håller på och flänger fram och tillbaka som en vante i, vanlig ordning. Jag som sa till mig själv att det skulle bli nystart efter halsoperstionen, ta det lite lugnare och få mer tid för mig själv, inte stressa runt lika mycket. Men det är ju rent ut sagt omöjligt när jag reser, jobbar mycket övertid och framför allt har vänner som vill ses nununu. Det är underbart att vara omtyckt och känna sig behövd, men det är svårt att hålla lugnet när man har drygt 15 pers som vill ses på en och samma vecka. Det går inte utan att få ett metal breakdown, så jag måste säga nej till en del och då känner jag mig som världens sämsta vän. Och lite smått knäpp i huvudet när man planerar in grejer med dem typ en månad i förväg för att man ska hinna umgås med alla... Det är ett otroligt dumt och obetydligt problem på det stora hela, men det är mitt liv, alltså mitt problem - alltså spelar det roll.

Ah, vad härligt och skönt det känns att ha fått ut detta i luften! Puss på er!

Ps. Tulpisar som mami, bland annat, fick i födelsedagspresent. Färska blommar i en vacker vas är bäst!