Den här helgen har jag verkligen varit nere. Ni vet så där så man går runt med ledsna hundögon och knappt någonting känns kul. Man är trött och bara vill sova. Att man kan trycka på en knapp och så löser sig allting.

Det är okej att vara nere. Dels för att det bara är det, man kan inte vara på topp hela tiden, och dels för att man lär sig uppskatta the great moments bättre. Men det är ju så jäkla tråkigt, jag känner knappt igen mig själv.

Imorgon går jag upp i ottan, reser genom vad som känns som hela världen för ett appointment i Högdalen (!). Straight till jobbet, träning med min kollega Dennis vid dagens slut. Över och ut.