Det enkla livet / The Simple Life / La Dolce Vita?


Jag tror aldrig jag kommer vänja mig med lilla landet Sverige-mentaliteten. Det inskränkta, att man inte kan prata om vad som helst, vissa ämnen är tabúbelagda, människor som dömer och följer strömmen. Som inte vågar vara egna individer. Det är inte meningen att jag ska leva och bo här, inte just nu i alla fall. Den här sommaren, ja visst. Jag ser fram emot en sommar i Stockholm. Jag älskar Sverige under sommaren, typ som en idyllisk Pripps-blå reklam med kobbar, grillning, skratt, lek och frihet. Optimism och humor.

När jag vill bilda familj, då vill jag vara i Sverige. Men inte nu. Inte när jag känner att hela världen ligger framför mina fötter och att jag har så mycket kvar att se och uppleva. Varför stanna här när det finns en hel planet att upptäcka? Nya kulturer, andra människor, annan mat, dricka, sång, dans, gester som betyder något helt annat. Jag tror man utvecklas som mest och lär sig mer om mig själv när man hela tiden upplever någonting nytt, något man inte är van vid.

Jag har absolut ingenting emot dem som är nöjda och glada med det dem har. Kirra utbildning, jobb, träffa någon och sedan bilda familj. Bara man har lite mål i livet och är lycklig med det man gör. Det är det viktigaste. Oavsett om man vill jobba som VD för Vattenfall, kassörska på ICA, vara hemmaman, bli världens rikaste kvinna eller leva som en hippie.

Det är i alla fall så jag tänker nu. Det är definitivt inte så jag tyckte för drygt 5 år sedan, och det är med största säkerhet inte vad jag kommer tycker om 5 år. Men just nu, just precis nu, känner och lever jag så här.

Hur tänker ni kring detta?