Fastnade utanför personalentrén efter jobbet. En sak hände som fick mig att le hela vägen till tunnelbanan, nerför rulltrappan till perrongen (Ida, avslöjar du någonting i kommentarsfältet slappar jag till dig ordentligt imorgon). I gången stod det i vanlig ordning en snubbe med sin gura (denna gång en Bob Marley-kopia). Jag tittade på honom medan jag passerade, samtidigt som han bytte ut orden i "Don't worry, be happy" till sin egna lilla melodi där han sjöng "Je taime, je taime, je taime" om och om igen och tittade på mig. Jag började le och precis när jag passerat sa han "You're beautiful". Folk i närheten tittade på mig, jag stirrade ner i golvet, grävde ner mitt ansikte i scarfen och gick vidare.

Det jag tänkte komma till med detta är att det är en enorm skillnad på Sverige och England. Killar är enormt mycket mer framåt, pang på och flörtiga här. Jag är så bortskämd som blir överröst med fina, snälla, vackra, generösa, omtänksamma, provocerande, flörtiga, sexiga kommentarer här - dagligen. Skojar verkligen inte, kom att inse detta precis. Hur klarade jag mig innan?