Vilken ansträngande dag! Massa lektioner, hemskt besked från skolledningen, fika med tjejerna och manusarbete med Malin! Oj, oj!

Jag går ut med skolans hemlighet öppet nu: vi ligger back med fem miljoner. Hur kan det gå till, undrar ni kanske? Ja, det undrar vi med! I höstas fick vi detta besked, som skulle komma att innebära en hel del för oss - mer än vad vi kunde ana! Eftersom vi ligger så pass mycket back (27/29 komunala skolor i Stockholm ligger back med liknande summor, så vi är inte ensamma) måste man börja skära ner på saker och ting. Färre anställda, mindre material, klasser förstoras, vissa försvinner helt...
Okej. Hemskt, men okej. Sånt är livet.
Jag och min teaterhalva har kärnämnen tillsammans med dansarna, och tillsammans utgör vi en klass. Sedan finns det två till teaterhalvor som utgör en andra klass. Vi har tre teaterlärare som vi pendlar mellan under terminerna, vilket är underbart! De är fantastiska människor som undervisar på sitt alldeles egna sätt, vilket gör att man får en bra, bred utbildning!
Det som är bra med mitt gymnasium är att vi har relativt små klasser och många teaterlärare, som leder till att varje individ blir sedd. Det gör att man som skådespelare kan utvecklas enormt, något som är extremt viktigt i branschen.
I trean har de tre teaterklasserna tre slutproduktioner på en riktig teater, med varsin lärare. Underbart! Tills idag. Vi har fått reda på att de tre teaterklasserna ska slås ihop till två samt att en lärare försvinner. Det innebär att slutproduktionerna kommer reduceras till två, med cirka 18-20 elever i varje. Helt omöjligt! I pjäser brukar gränsen på antal skådespelare vara 11 personer - men 18?!
Under de två åren som jag gått på skolan har man hunnit lära känna varje individ i min teaterhalva och därigenom lärt sig hur de fungerar, våga lita på varandra (vilket ofta är ett måste som skådespelare, eftersom i och med sin karaktär blottar hela sig själv) - en slags förberedelse inför slutproduktionen kort och gott. Nu när klasserna ska blandas är det som att börja om på nytt, att börja ettan igen, då man var en halvbra liten fjärt. Hur bra är det på en skala när man ska jobba med en föreställning i ett halvår som man sedan spelar upp på en riktig teater, med riktig publik, om man arbetar mer nästintill fullkomliga främlingar?
Jag vet att all fakta inte kommer fram just nu, men jag vill bara vädra mig själv lite. Det är så mycket som står på spel, för alla elever på hela skolan. Men den största frågan av dem alla är: HUR I HELSKOTTA KAN MAN BLIR AV MED 5 MILJONER UTAN ATT VETA VAD DE TAGIT VÄGEN?!

Jag, eller vi ska jag snarare säga, är riktigt upprörda och tänker inte finna oss i detta. Vi är det sista teatergänget med tre klasser, de nuvarande ettorna är redan två klasser. Kan inte vi få göra vår grej, ett år bara, sedan får ni göra vad ni vill?!