"Det rinner en regndroppe ner längs din kind. Det ser nästan ut som en tår"

Filmen The Edge of Love är en dramatisering jag sent ska glömma. Och skulle jag mot förmodan göra det, så ser jag mer än gärna om den. Vackert och hemskt på samma gång. Invecklat och enkelt. Vinklarna kameran filmade var helt nya och så självklara att sceneriet blev helt magisk. Sminkningarna och kostymerna tog mig till en annorlunda plats och en annan tid, där jag aldrig varit. Dit jag vill komma, men bara som en osynlig gäst som kan försvinna närhelst jag vill, för oavsett hur mycket jag än log framför rutan, så var miljön stundtals väldigt hård och kall, människorna emellan. Den vinande vinden och regnet som la sig som en tung, mörk slöja över landskapet gjorde inte saken bättre.

Vänskap och kärlek, kärlek och vänskap. Egentligen samma sak. Om att inte svika och vara ärlig, något som låter så banalt tråkigt att jag nästan får sömngrus i ögonen. Men ser man filmen ändrar man åsikt illa kvickt. När det väl kommer till kritan är det inte helt okomplicerat. För vad gör du när en gammal ungdomskärlek plötsligt dyker upp i ditt liv igen och ser dig som den 15 åring du en gång var på den där kalla stranden? När någon lever kvar i det förflutna, medan du själv älskar någon annan och odlar fram en liten kärlek som det aldrig går att ta död på? Hur är man ärlig mot sin bästa väninna, när man vet att man gjort något allvarligt fel? Var går gränsen för vad man får tänka och inte tänka? Är det allmänt accepterat att tänka att man skjuter någon med en k-pist, men ej faktiskt göra det?

Det är något busigt och barnsligt blandat mellan de två kvinnorna, som för att mjuka upp den brutala stämningen mitt i ett pågående krig. När de fnissar glömmer man den tuffa verkligheten utanför, vilket jag även tror att de själva gör, som en omedveten inbyggd försvarsmekanism. Även om jag inte tror att så är fallet, så får jag uppfattningen av att Sienna Miller och Kiera Knightley har gått vid varandras sida sedan barnsben - och att de här karaktärerna i filmen alltid har varit menade för just de två att karaktärisera. Självklart på något vis, för de agerar så in i helskotta bra. Ärligt skådespeleri utan några krusiduller. Intensivt och rakt i ditt ansikte, så att man inte kan göra annat än att bli helt uppslukad av beundran.

Jag tror ni redan fattat hinten. Se den.