Fuck a duck, som min kollega så fint skulle uttryckt det. Jag är i helvetet och det känns som att jag kommer få stanna här i all evighet.

I onsdags opererade jag bort de där jävla halsmandlarna som i princip förstört mitt liv det senaste halvåret. Operationen gick bra, uppvaket desto mindre. Själva operationen var väl klar vid 12, och jag kom inte därifrån förrän vid halv 6. Narkosen och all morfin jag fick var ingen snäll kombo. Mådde pissdåligt.

Här hemma gör jag i regel 2 saker. Tar smärtstillande och sover. Jag blir snurrig, drömmer konstigt och är trött. Det går inte att beskriva med ord hur ont i halsen jag har, det slår alla rekord. Därför är jag inte alla pigg på att äta, vilket inte är helt bra, eftersom jag blir toksvag och får jävulskt ont i magen, stackars den som bara har starka tabletter att jobba med. Prata gör jag inte heller. One word: ouch.

Läkaren säger dessutom att det ska komma en dipp, då jag får ännu mer ont. Går det ens?!

Så just nu känner jag mig på botten av botten. Allt känns mörkt och jobbigt. Även om jag vet att det gömmer sig ett normalt liv bakom nästnästa krön, har jag inget normalt liv i sikte. Jag blir fan nere av detta och det gör mig rädd. Det är inte likt mig och det skrämmer mig att något kan påverka mig så mycket att jag går från optimist till pessimist.

Vill bara sova mig igenom den här mardrömmen och en dag vakna upp som mig själv igen. Men det är fysiskt omöjligt, så jag har börjat med ett mantra. BE STRONG GIRL.