Jag jobbar som en tok nu. Eftersom jobbet ligger väldigt långt bort hemifrån sover jag borta mycket. Och det är nästan då det händer som mest. Jag känner verkligen att jag lever. Inte så att jag straffas eller är lyckligast i världen, men jag känner verkligen att jag lever. Jag kämpar som tusan med jobbet, packar ner och packar upp, umgås mycket med mina vänner, skrattar (för?) mycket, diskuterar djupa ämnen, tröstar...

Jobbet innebär att vara inomhus, så nu sitter jag på altanen i myskläder och fryser. Fötterna är iskalla, likaså näsan. Men man måste ju utnyttja allt till max, visst? Det kommer inte vara sommar, sol och glädje för evigt. Ibland måste jag bara få stanna upp och tänka. Som nu. Sitta här på sommaren i kvällskylan. Och tänka.