The Gurl Mafia, som vi kallade oss, hade bestämt brunch på The Breakfast Club i Soho. Dagen innan hade jag varit ute och klubbat. Efter några få timmars sömn får jag beställd väckning i form av en ringade telefon. Först Ida, sen Kajsa. Jag drar på mig det som ligger överst i garderoben, slänger på lite smink, tar väskan i förbifarten och springer ut. Kommer med andan i halsen, precis i tid. That's what I love about London...


Idag är nog första dagen jag verkligen saknar London. Jag saknar alla vänner, det engelska språket, klubbarna, musiken, att vara uppklädd, att allt känns så himla mycket billigare när det står £7 istället för 70:-, bristen på sömn, inte veta vart man skulle vara en vecka senare, slinka in på MAC på Selfridge's, hur lätt det var att knyta nya kontakter, hur här och nu allt kändes, allt eller inget.

Möjligheternas stad. Jag kunde jobba mig upp till en topposition om jag ville, bli tillsammans med prinsen, träffa Chuck Bass, dansa bort alla bekymmer, känna att jag utvecklades varje dag. Jag flyttade hemifrån och även till ett nytt land. Det var nytt och spännande. Jag handlade och lagade min egna mat, betalade hyra, löste mina problem själv, tjänade mina egna pengar. Jag byggde upp det livet på egen hand. Alla kontakter, boendesituationerna, jobbet, bankkontona, dejterna, N.I numret... Tous les. Jag gjorde allt själv, och detta är jag otroligt stolt över. Att varje dag få en rysning i hela kroppen för att man gick igenom sin drömstad, det var grejer det.

Att jag flyttade dit berodde på många saker. En av dessa saker går under kategorin "fundera ut vad jag vill göra". Medan jag var där, funderade och levde livet, var det som att jag hölls i ett vakuum där tiden stod still. Det var som en "safe zone" - så länge jag var i London behövde jag inte komma med några svar eller säga vad jag skulle bli när jag skulle bli stor, för det var just i London jag skulle fundera ut framtiden. Nu känns det som att verkligheten gått ikapp mig. Nu måste jag väl börja plugga eller åtminstonde jobba med mitt drömyrke? Var är din fantastiska öppna, ljusa våning med parkettgolv, nyrenoverat kök och mosaikväggar i badrummet Julia? Skämt åsido, men ni fattar tänket?

Medan jag bodde i London var det som att det var den jag definierades som. London-Julia. Oerhört modigt och coolt, har jag fått höra från så många. "Du reste dit på en enkelbiljett och boende för en vecka, jag beundrar verkligen att du klarade dig så bra." Såna ord värmer på ett sätt som ett 42 gradigt Thailand inte kan, men nu när jag är hemma och man pratar om någonting jag gjort, låter det som att man pratar om en annan person. Det är något jag har gjort, vad ska jag göra nu? Vem är jag nu?

Även om man inte märker det, så utvecklas man varje dag. Det är svårt att se nu, men om ett år är sannorlikheten att man kommer blicka tillbaka och tänka på hur mycket man lärt sig och förändrats, ganska stor. Jag brukar inte gilla att ha livet skrivet i sten, för your future is written in pencil. Det känns som att jag står på isen, mitt i en frusen sjö. Isen är tjock, men det är lite varmare ute, så den har spruckit och plattorna börjar glida isär, som scenen i Narnia när barnen samt herr och fru Bäver blir jagad av vargarna. Analogin i detta är att jag är kidsen och vargarna livet.  Jag vet att jag kan ta mig iland helskinnad, kanske med en skråma eller två, men jag är lite rädd. Vilken väg ska jag ta? Vilken platta kommer hålla? Jag har inte all tid i världen att tänka, för jag har vargarna som flåsar mig i nacken.

Jag vet att det kommer bli bra, det är bra. Det är bara det att idag, just idag, känner jag mig lite lost. Oh, the sweet life...