Lördag morgon och jag vaknar av alarmet, som vanligt. Har inte varit ledig en enda helg sen jag började jobba här i London. Jag har ju i alla fall jobb, så får man tänka.

Ganska mycket förändringar här på senaste tiden som påverkat mig en del. Jag försöker alltid vara så jobbigt stark utåt sett, mig är det inget fel på minsann, men ibland kan det bli för mycket. Man famlar runt i mörkret och vet varken ut eller in, känner sig nere och ensam. Jag gillar dem gångerna då jag drar mig kragen, slappar till mig i ansiktet (bildligt talat) och peppar mig själv att göra det som var planerat från början. Som igår. Ut med kollegorna. Det var verkligen det bästa jag kunde göra.

Nu blir jag så där filosofisk och undrar över varenda aspekt över livet. Ganska maffig och oförstålig sak, visst?