När Daddy skjutsade mig för att hämta cykeln åkte vi förbi en busstation där en av mina gamla vänner stod och väntade. Jätteblonderad, tuggandes tuggummi iklädd en blå skjortklänning. Jättesöt!
Senast vi pratade ordenkligt var för cirka 1 ½ år sedan. Då hade vi ett missförståndsbråk, över MSN-  var annars?!
När jag såg henne idag kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt saknade henne. Vi var verkligen best buddies, men när vi började olika gymnasium förändrades saker och ting. Jag är ledsen att behöva säga det, men vi kom ifrån varandra. Hon blev en partypingla och jag basketbrud. Som sagt, vi hade ett bråk, och sedan dess har vi inte pratat med varandra.
Tills för någon månad sedan. Det var invigningsveckan och jag jobbade. Vem råkar inte komma in i butiken om inte just hon och hennes pojkvän (som by the way är dum i huvudet)?! Det gick några sekunder och vi stod båda som helt paralyserade, visste inte vad vi skulle ta oss till. Springa, ignorera? Inte då! Vi sa hej och kramades, pratade lite om hur allt var i livet. Bara snabbt, men ändå. Jag är glad att vi gjorde det. Jag pratade nämligen med en gemensam vän till oss. Hon hade pratat med henne, som tydligen väldigt gärna ville träffa mig igen. Jag är ganska säker på att vi kommer göra det och det är jag glad för!

Ibland måste man inse att man inte kan ha kvar alla sina vänner, hur mycket man än vill det. De kanske rent ut av förstör för dig, får dig att må dåligt, bara pratar om sig själva... Listan kan bli lång. Inse att vänner kommer och går. Tänk hela tiden på att man stöter på tillfällen varje dag som kan innebära en ny vän. Kanske man till och med kan ta en paus från varandra ett tag, som i vanliga förhållanden. Vad tycker ni? Rätt eller fel? Kommentera gärna!