Okej, nu är jag blond. Riktigt blond. Typ platinablond. Jag ville ha det ljust, men inte riktigt så här ljust. Dessutom trodde jag det skulle bli lite olika nyanser, men nej, Bara platinablont. Varför kände jag mig så fjortis när jag gick omkring i mammas Fjällräven för att det var så kallt idag på brorsans träning? Varför får jag en klump i magen när jag inser att jag och min kompis så åka utomlands och jag är blond? Varför känner jag att jag inte vill gå en sekund själv för att jag är blond? Varför önskar jag att jag hade körkort så jag slapp ta mig kommunalt och utstå folks blickar? Usch, jag blir arg på mig själv, men samtidigt tänker jag att det är det samhälle vi lever i som har satt upp dessa fördomar - och jag lyder. Har sökt tröst hos Daddy och Mami, som tycker att det är en dum färg, men att det är så pass vanligt med sådan färg att ingen bryr sig. Varför bryr jag mig? Antagligen för att jag inte vill bli uppraggad av äckelgubbar och bli våldtagen. ÅÅÅH! Äsch, jag hoppas jag vänjer mig. Bilder kommer i nästa inlägg.